Ingemar

Ryggen allt bättre och snart även lite gladare. Varit uppe en hel del idag. Tyvärr har jag missat att vara närvarande då vårt fadderbarn (Dorothea, Anna, Lovisa) döptes i Vasa , och likaså har jag missat Lidingöloppet i helgen.

Gått en liten runda med hunden och även prövat några springsteg. Nåväl - det som såg omöjligt ut för bara ett par dagar sedan ser ut att nog snart vara möjligt igen.

Konstaterar också att fadderinstitutionen är ett fantastiskt fint sätt att som vuxen få leva med och följa med de små barnens uppväxt. Till och med kan man få anledning att vara en stödperson även då fadderbarnet kommit upp i de övre tonåren och kanske till och med hunnit upp i vuxen ålder. Barnen brukar också tycka det är roligt att ha faddrar. Själv har jag nog ett närmare förhållande till min egen fadder (90 år i år) än om hon inte skulle varit min fadder. Det kan, när det är som bäst, bli liksom till ett typ ömsesidigt ansvarstagande vars omfattning till stor del bestäms av mig som fadder.