Idag har jag sprungit Åland Marathon sträckan WHA-Hugo:s i H-land fram och åter. Cirka 200 deltagare. 4.22.18 blev min tid å nu är jag trött och det är synd om mig. Skönt väder utan regn.
På bilden de tre löparna Ingemar, Karl-Johan (95 st M-löp) och Uffe!
Orions bälte hittade vi inte men kanske vi glodde i typ fel hörn. Så fanns där mkt annat smått å gott oxå men de tar vi en annan gång.
Det ger i alla fall en magnifik känsla att titta ut i rymden och känna glädjen över att en stund få vara med på den här kosmiska resan.
På söndag blir det Åland marathon. Lite svag känner jag mig, men kanske viljan hjälper de sista kilometrarna.
På fredag kommer Elin hem från Bryssel på en veckas höstlov och på tisdag kommer Erik hem från H-fors för några dagar. Tillsammans igen!
Min bror Joe har fått bra behandling för sitt hjärta och mår efter omständigheterna relativt bra där borta i Manila.
Ulrich i Musils bok "Mannen utan egenskaper" håller på att bli en gammal och kär vän som jag gärna träffar en stund om kvällarna innan insomnandet.
Söndag kväll. Har varit en fin helg med vackra höstfärger, fullmåne och återställd hälsa. Ser fram emot en veckas psykodramakurs på Lemböte lägergård med början i morgon. Nu är klockan 11 på kvällen och mina ögon vill blunda allt oftare.
Kanonloppet 2008 med sina 20 km mellan Finström (Breidan) och Mariehamn ( WHA) var en skön avkoppling med mycket syre i luften och skön babylera (sånt där som barn tycker om å plaska i) i skogen. Mina tider var väl int så mycke å skryta med men jag kan väl ändå berätta; 1.52.24. Eftersom jag inte har så bra koll på vad alla heter så får bilderna tala för sig själva.
Bredvid mig står Marie, Kajsa, Anna och Karin.
En vanlig höstdag. En man besöker sitt bankkontor. Han känner inte igen sig. Han blir förvirrad. Vid en kundbetjäningsdisk står en dam. Han går fram till henne. Hon ler mot honom.
- Jag vill bara besöka mitt bankkonto, säger han.
Hon ser ut som om hon inte förstår.
- Ja, det känns bättre så, lite tryggare, säger han urskuldande.
- Ja, då får ni väl gå till ett bankkontor, säger hon.
- Men, men är det inte här jag är, i banken alltså, frågar han?
- Jag vet inte var ni är min herre? Men här säljer vi mode för unga människor, säger hon.
- Men, igår var det ju en bank här, säger han undrande.
- Jaså, men idag är det inte det. Idag är det en klädaffär, säger hon.
- Men var är mina pengar, frågar han underdånigt?
- Får jag se bankboken, säger hon.
- Ja, här är den. Säg mig bara vart banken har flyttat, ber han?
- Nämen, den här banken finns ju inte mer. Ho, ho, ho! Dina pengar finns inte längre. I alla fall inte här. Du får ta flyget, säger hon.
- Men till vilket land, undrar han?
- Kanske pengarna aldrig någonsin har funnits, säger hon.
- Men det är klart att de finns. Jag har ju varit här och besökt mitt bankkonto två gånger i veckan i mer än tjugo års tid. Det har till och med ökat lite. Titta! Pengarna har alltid varit där, säger han trosvisst.
- Nä, nu blir det lite för mycket för mig, säger hon. Ta ett par kallingar. Dom är gratis idag. Och om du fyller i den här blanketten så får du ett kort och då kan du få ett par bonusbyxor nästa gång du kommer hit, säger hon.
- Men, jag vill ju bara se mitt konto, snyftar han.
- Men, ta du en skjorta också, så ska du se att det blir lite bättre, säger hon.
- Nej, nej! Mitt konto! Jag vill se mitt konto, ropar han!
- Nämen hej, gubben lilla! Sluta gråta! Du får kallingarna, mössan och tröjan också! Blir det bra så? Ja, du får en gratischeck också. Gå nu och sluta gråta, säger hon!
Jag orkar inte med sådana där gubbar, tänker hon.
- Men det är ju tröst jag vill ha. Fattar du? tröst, skriker han!
- Nu kan jag inte göra mer för dig, gubbe. Gå nu! Alla banker har stängt! Du får söka tröst på annat håll, säger hon.
Mannen ger upp. Han vänder sig om. Han ser människor som långsamt rör sig fram bland klänningar, byxor och leende expediter.
Som om det vore en helt vanlig höstdag.
Även om mycket annat är på gång så inväntar jag själv som bäst morgondagens Kanonlopp. Ryggen är ännu lite bättre och må så hoppet bistå mig och alla andra med gott kurage.
Har läst Erik Anderssons bok "Den larmande hopens dal". Eftersom bokens hemvist var förlagd till min egen barndoms randområden i Västergötland var det kul att läsa. Där fanns en del skojiga anekdoter och anspelningar men i övrigt hade författaren inte riktigt med hjälp av Ina lyckats binda samman historierna till en enhetlig berättelse. Det är tydligen inga heller som författare alldeles enkelt att avsluta en bok. I en recension i Hbl fick boken utgöra fond för att lite diskutera och peta lite i den österbottniska myllan.
För övrigt läser jag Musils "Mannen utan egenskaper". Den är ju utgiven 1930 och bör således i stort vara färdigskriven inför och under börskraschen 29. Jag citerar från s 157:
" Denne byråkratiskt överkultiverade storfinansiär, som knappast hade något gemensamt längre med börsspelarnas hungriga, fritt kringstrykande hord av vilda hundar, såg för sig ovissa men behagligt tempererade möjligheter och fann sig redan samma kväll stärkt i denna sin uppfattning, då han på Indistriidkarnas klubb hade ett samtal med förutvarande ministrarna von Holzkopf och baron Wisnieczky.
Dessa båda herrar var välunderrättade, distingerade och tillbakadragna män, placerade på höga poster av något slag, där de ställts å sido när den korta övergångsregeringen mellan två politiska kriser, vilken de hade tillhört, åter blev överflödig.
Någonstans på resan tog språket slut. Famlande söker dom efter ord i den positiva ordboken för att beskriva det som rusar utför, möjligen beskrivet med ironi såsom i uttrycket "lök på laxen" för att uttrycka kursfallet. Musil är i det här sammanhanget inte helt fel läsning.
Lånade idag hem "The Enchantress of Florence" skriven av S Rushdie. Bra bibla i Mariehamn. Läst några sidor och är redan inspirerad.
En regnig och blåsig ängladag i Saltvik!
Marie, Karin å ja har varit ute o sprungit en runda i kvälllsrusket. Efter några kilometers spring kommer så belöningen när värmen stiger fram och bildar ett värmande skikt mellan kropp och höstrusk.
