Ingemar

En vanlig höstdag. En man besöker sitt bankkontor. Han känner inte igen sig. Han blir förvirrad. Vid en kundbetjäningsdisk står en dam. Han går fram till henne. Hon ler mot honom.

- Jag vill bara besöka mitt bankkonto, säger han.
Hon ser ut som om hon inte förstår.
- Ja, det känns bättre så, lite tryggare, säger han urskuldande.
- Ja, då får ni väl gå till ett bankkontor, säger hon.
- Men, men är det inte här jag är, i banken alltså, frågar han?
- Jag vet inte var ni är min herre? Men här säljer vi mode för unga människor, säger hon.
- Men, igår var det ju en bank här, säger han undrande.
- Jaså, men idag är det inte det. Idag är det en klädaffär, säger hon.
- Men var är mina pengar, frågar han underdånigt?
- Får jag se bankboken, säger hon.
- Ja, här är den. Säg mig bara vart banken har flyttat, ber han?
- Nämen, den här banken finns ju inte mer. Ho, ho, ho! Dina pengar finns inte längre. I alla fall inte här. Du får ta flyget, säger hon.
- Men till vilket land, undrar han?
- Kanske pengarna aldrig någonsin har funnits, säger hon.
- Men det är klart att de finns. Jag har ju varit här och besökt mitt bankkonto två gånger i veckan i mer än tjugo års tid. Det har till och med ökat lite. Titta! Pengarna har alltid varit där, säger han trosvisst.
- Nä, nu blir det lite för mycket för mig, säger hon. Ta ett par kallingar. Dom är gratis idag. Och om du fyller i den här blanketten så får du ett kort och då kan du få ett par bonusbyxor nästa gång du kommer hit, säger hon.
- Men, jag vill ju bara se mitt konto, snyftar han.
- Men, ta du en skjorta också, så ska du se att det blir lite bättre, säger hon.
- Nej, nej! Mitt konto! Jag vill se mitt konto, ropar han!
- Nämen hej, gubben lilla! Sluta gråta! Du får kallingarna, mössan och tröjan också! Blir det bra så? Ja, du får en gratischeck också. Gå nu och sluta gråta, säger hon!
Jag orkar inte med sådana där gubbar, tänker hon.
- Men det är ju tröst jag vill ha. Fattar du? tröst, skriker han!
- Nu kan jag inte göra mer för dig, gubbe. Gå nu! Alla banker har stängt! Du får söka tröst på annat håll, säger hon.

Mannen ger upp. Han vänder sig om. Han ser människor som långsamt rör sig fram bland klänningar, byxor och leende expediter.
Som om det vore en helt vanlig höstdag.